Jag har varit men om några kriser i mitt liv om har varit utöver de naturliga i livet.
Den första stora krisen var när min far gick bort blott 42 år gammal och då var jag 15 år vilket gjorde att det inte blev en så stor kris för mej just då men däremot har det påverkat hela mitt liv.
Den andra stora krisen var när min son föddes 3 månader för tidigt 1990 men då var jag 25 år och duktig så då kunde jag inte heller se sorgen i det hela och kämpade bara på och var duktig.
Min tredje stora kris kom när jag separerade från mina barns far när jag var trettio och då tog jag itu med saken och sökte hjälp för nu klarade jag inte detta på egen hand.
Jag hade en sådan tur att jag kom i kontakt med en rutinerad familjeterapeut som gick steg 1 och jag fick vara henne handledningsfall i ett år vilket var mycket bra.
Min fjärde stora kris kom nu i samband när jag blev arbetslös och nu känner jag att jag vågar känna sorgen och våga vara ledsen. Jag har ju skrivit om det förut och jag skriver det igen att nu har jag verkligen vågat vara ledsen.
Jag vill inte på detta vis påstå att jag är färdig för det men jag är glad att jag vågar känna och att jag vågar säga hur ledsen jag är och framförallt vågat att gråta.
Det här handlar så klart inte överhuvudtaget om någon annan än mej själv och när jag reagerar så är det ingen i min omkrets som tycker att min reaktion är konstig men det som gör mej så arg är att jag inte vågat att vara mej själv.
Nu tror inte jag att just terapeuten i sig har varit något hokuspokus för mej utan det har varit en liten del i processen sen har jag själv och min omgivning betytt oerhört mycket i denna process och för att inte tala om mitt jobb och mina barn.
Det jag vill sammanfatta detta med är att jag har kommit en bit på väg i min resa på att våga känna och att se till mej själv och att jag har rätt att vara mig själv.
