Att gruva sig innan men aldrig ångra sig efter!

Jag känner en man med hund som säger "jag gruvar mej många gånger för att gå ut och gå med hunden men har aldrig ångrat mej efteråt" och jag tycker att det är så bra sagt.

Många människor säger till mej att jag är en träningsnarkoman och det kan väll stämma till viss del men är långtifrån sant.

Jag tycker om att röra mej och är ganska målinriktad på att jag ska träna regelbundet men det är ju på en vanlig motionsnivå.

Mitt mål med träning är att röra mej så jag har en kropp som fungerar i vardagen och en kropp som jag kan ha pension i. Nu är det ju inte säkert att jag kommer att klara mej från krämpor i framtiden för det men dessutom tycker jag att det är roligt att röra på mej. För några år sedan tränade jag mest pass då jag gick på spinning och sånt men numera är jag väldigt mån om att komma ut i friska luften och det gäller året om.

Promenader funkar i nästa alla väder och en rask promenad ger så mycket mer än bara motion. Jag vill drista mej till att säga sen jag började med mina promenader regelbundet är jag mycket piggare speciellt under vinterhalvåret.

Hur som haver för att återkomma till rubriken så satt jag här hemma idag och verkligen gruvade mej för att gå ut och gå men till slut kom jag iväg och sanningen att säga så var inte dom första kilometrarna behagliga ett dugg. Det blåste kallt och var allmänt jobbigt så hade jag inte mitt träningsöverjag så hade jag nog gått hem.

Tjurade i alla fall på och tog mej runt Tunadal som blev en sträcka på 7,3 kilometer och på tillbakavägen var det riktigt behagligt och framförallt jag ångrade mej inte ett dugg.